Vi ska bli föräldrar!

Ja, det verkar faktiskt som att vi - två män - ska få adoptera ett barn från Colombia.

Under en lång tid har vi vetat att vi vill bli föräldrar, men vägen dit har varit full av vägskäl. Hur vi än vände och vred på saken landade vi alltid i att adoption skulle vara det bästa sättet. Biologin har aldrig varit viktig för någon av oss, och om vi skulle kunna ge ett hem, vår värme och kärlek till ett barn som verkligen behöver en stabil tillvaro, och samtidigt få ynnesten att bli föräldrar, kändes det som en dubbel vinst.

Kruxet var bara att det var i stort sett omöjligt. Vi hade hört talas om ett gaypar från Danmark som hade lyckats få igenom en internationell adoption från Sydafrika, men det var också det enda exemplet där två män hade fått adoptera internationellt, helt utan kopplingar till adoptionslandet. Trots dessa små chanser valde vi ändå att försöka. Processen satte igång med föräldrautbildning, utredning hos familjerätten och otaliga blanketter och intyg som skulle ordnas fram och sammanställas. Efter ett år var vår ansökan klar att skickas in till Adoptionscentrum.

När vår ansökan väl var inskickad tog det inte mer än ett par dagar innan en handläggare från Adoptionscentrum ringde till oss och berättade att timingen för vår ansökan knappast kunde ha varit bättre. Colombia hade precis ändrat sina riktlinjer och slutat definiera ett par som en man och en kvinna, utan istället uttryckt att könsidentitet inte har någon betydelse för hur lämpligt ett par är att adoptera ett barn. Handläggaren på Adoptionscentrum ville därför så snabbt som möjligt skicka vår ansökan till Colombia, som ett första försök från Sverige.

Nu började det pirra i magen. Vi hade varit inställda på att den här processen skulle ta minst fyra-fem år och att Sydafrika var vårt säkraste kort; Nu sa personen på andra sidan luren att det var Colombia som gällde och att vi troligtvis skulle vara föräldrar inom två år.

Vi satte genast igång med de kompletterande handlingar som behövdes för att skicka vår ansökan till just Colombia: nya läkarintyg, en särskild psykologundersökning, foton från vårt hem och en rad andra handlingar. Någon månad senare hade vi lagt det sista brevet på posten och kunde luta oss tillbaka och vänta.

Och så i september 2016 kom beskedet som betyder så mycket. Myndigheterna och barnhemmet i Colombia har formellt godkänt vår ansökan. “Vad betyder det?” frågade vi. “Nu är det inte längre en fråga om om; det är en fråga om när”, svarade de.

Självklart är Adoptionscentrum noga med att poängtera att det inte finns några garantier, men nu ser det faktiskt ut som att detta som en gång verkade så omöjligt så att det knappt var värt att prova, faktiskt kommer att lyckas. Vi ska bli pappor. Vi är så innerligt glada för detta besked och vi hoppas med det här inlägget att andra blivande pappor ska förstå att det inte är omöjligt. Världen förändras och utvecklas och allt fler verkar faktiskt förstå att ett barn kan få ett varmt och tryggt hem även hos två män.

Adoptionsprocessen kan verka krånglig, långdragen och hopplös på håll – det tyckte vi också. Men när vi tittar i backspegeln har den lärt oss så mycket om oss själva och vår relation och vi känner oss nu betydligt mer grundade i vårt beslut att skaffa barn. Vi har under hela vägen blivit så fint omhändertagna i alla instanser och vill rikta ett stort tack till de som har stöttat oss på vägen.

Ännu är vi inte hela vägen framme. Vi väntar på ett barnbesked och vi har en lång vistelse i Colombia att se fram emot innan vi är hemma med vårt barn. Men till alla blivande pappor där ute: Det går! Det verkar faktiskt som att det går!

Kommentera
Kommentera detta, eller andra blogg-inlägg på vår Facebooksida
 

Skribenter

Erik och Kalle Norwald

är det första samkönade paret i Sverige som fått sin ansökan om gemensam adoption godkänd i ett annat land än Sverige. Just nu väntar de med spänning på sitt barnbesked som kommer att göra dem till föräldrar.

Dela