Familjepolitiska segrar och framtida utmaningar

Ulrika Westerlund, förbundsordförande för RFSL mellan 2010-2016, tittar tillbaka på vilka familjepolitiska segrar som gjorts de senaste åren och vilka utmaningar vi står inför på området framöver.

Våren 2009 hade RFSL förtroenderåd i Örebro. Temat var ”Efter äktenskapet”. Jag minns inte längre om förtroenderådet var före eller efter det att lagändringen trädde i kraft den 1 maj, men den 1 april 2009 avgjordes i alla fall slutligen frågan om könsneutralt äktenskap i Sverige. Processen var enormt utdragen och blev föremål för ett politiskt spel in i det sista. Det ovanliga ikraftträdandedatumet 1 maj kom sig av att Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet, när alliansregeringen slutligen kommit på hur de skulle lösa frågan med att regeringspartnern Kristdemokraterna verkligen inte ville gå med på lagändringen, lagt en gemensam motion som var i princip identisk med den rödgröna oppositionens. De enda skillnaden var att lagändringen föreslogs träda i kraft den 1 maj, och inte den 1 juli, som brukligt. Det var denna motion som röstades igenom, trots nej-röster från kristdemokrater, ett antal moderater och någon centerpartist.

Glädjen var stor hos RFSL, där vi ju brukar säga att detta var vår äldsta politiska fråga: redan 1953 skrev ledningen för RFSL till beslutsfattare i ärendet. Men: det var också en fråga som dominerat den externa kommunikationen så pass mycket att många frågade sig vad RFSL skulle göra nu. Jag förstod aldrig den frågan. Vi jobbade ju redan med en stor mängd andra frågor, också på det familjepolitiska området, och det skulle vi ju förstås fortsätta med? Redan på förtroenderådet 2009 stod det också bland annat klart att många inom organisationen inte nöjde sig med det könsneutrala äktenskapet, utan gärna kunde tänka sig en antalsneutral samlevnadsbalk, en idé som RFSL Ungdom lanserat samtidigt som föräldraförbundet firade äktenskapslagen som bäst.

 

Det familjepolitiska läget 2010

Jag tillträdde som förbundsordförande i maj 2010. Högt upp på dagordningen stod frågan om tvångssteriliseringarnas avskaffande – men också många andra frågor som handlade om reproduktiva rättigheter och rätten att leva (juridiskt) tryggt i den familj en valt. Redan från början bestämde vi att så ofta som möjligt försöka driva de familjepolitiska frågorna som ett paket, för att tydligare kunna peka på att alla de problem vi pekade på berodde på samma sak: cis-, par- och heteronormativa lagar som försvårade för hbtq-personers familjebildning och familjeliv. Bland annat uppmärksammade vi behovet av reglering av surrogatmödraskapsöverenskommelser i Sverige, möjligheten att vara fler än två rättsliga föräldrar, lika tillgång till assisterad befruktning oavsett relationsstatus och var i landet en bodde, samt könsneutral föräldraskapspresumtion. Idag kan vi konstatera att några av dessa frågor har fått en positiv lösning, medan andra står still.

 

Tvångssteriliseringarna avskaffas

Ganska tidigt kom jag i kontakt med Kerstin Burman, juristen som sedan 2009 drivit frågan om tvångssteriliseringarnas avskaffande med strategisk processföring som metod och med Diskrimineringsbyrån Uppsala som bas. 2012 vann Kerstins klient i Kammarrätten i Stockholm och politikerna blev omsprungna på mållinjen. Under några års tid hade vi jobbat parallellt och dragit nytta av varandras arbete – vi hade också gemensamma möten med politiker vid några tillfällen, bland annat när vi försökte övertala dem att snabba på processen med lagändringen, för att just undvika omspringningen och konsekvenserna av den. Det lyckades vi inte med. Det skulle också visa sig att det inte var ett engångstillfälle att rättsväsendet fick ta över, när politikerna och andra beslutsfattare inte lyssnade. När vi drog igång arbetet med att kräva skadestånd för de tvångssteriliserade kom vi i kontakt med många personer som beskrev mängder av olika problem med bland annat Skatteverkets folkbokföringsregister. Vi antog först att vi skulle kunna få myndigheten att justera sina system så att allas rätt till privatliv respekterades – men vi blev snabbt varse att systemfelen inte berodde på misstag, utan en övertygelse hos de ansvariga om att detta var rätt. Här inleddes flera rättsprocesser – om rätten för transmän att registreras som sina barns fäder och om rätten att slippa anges vara ”skild partner” istället för ”skild”. Fantastiska Kerstin Burman har hittills vunnit alla våra fall, men glädjekänslan över detta har blandats med ilska och frustration – varför var det så omöjligt att få till en lösning utan att ta till tvingande medel, och varför var vi tvungna att betala segrarna med enskildas enorma utsatthet och stor arbetsbörda för den ideellt arbetande juristen? Det är oerhört glädjande att många av de återstående problemen med Skatteverkets folkbokföringsregister nu har fångats upp av Skatteverkets svar på ett uppdrag de fick i sitt senaste regleringsbrev – ett antal andra fall, gällande bland annat hur transkvinnors föräldraskap skulle registreras, som låg och väntade hos oss behöver vi nu inte driva rättsligt. Dock återstår fortfarande problem – som förmodligen inte låter sig lösas förrän hela föräldrabalken ses över och görs könsneutral.

 

Könsneutral föräldraskapspresumtion – en utdragen fråga utan politisk lösning

Just frågan om en total översyn av föräldrabalken är en av de strategiska frågor vi funderat över mest. Det är helt nödvändigt att göra en översyn, men sätts en sådan utredning igång så innebär det att alla frågor som handlar om föräldrabalken kommer att låsas till just den utredningen. Hittills har vi därför gjort bedömningen att det finns flera små frågor som borde kunna lösas ut innan en stor utredning sätts igång. Särskilt har vi då tänkt på den könsneutrala föräldraskapspresumtionen. Det har varit en otroligt utdragen fråga, där en politisk lösning fortfarande saknas. Redan 2007 kom en utredning som föreslog att detta skulle införas, så att alla som är gifta med någon som föder ett barn automatiskt blir den andra föräldern, oavsett kön på de inblandade parterna och oavsett hur barnet tillkommit. Den utredningen stoppades i byrålådan av den förra regeringen. Länge trodde vi att den nu avslutade utredningen om surrogatmödraskap med mera jobbade också med denna fråga, men de visade sig ha tolkat sitt uppdrag snävare. Nu har ytterligare en utredning utlovats i frågan. Vi menar att det egentligen borde räcka med det underlag som finns, men här har vi inte haft politikerna med oss.

 

Lika möjlighet till assisterad befruktning oavsett kön

Frågan om lika tillgång till assisterad befruktning oavsett kön på de blivande föräldrarna har varit en annan fråga där problemen ofta har överraskat. Flera landsting har haft och har regelverk som leder till att par där båda personerna har förmågan att bära barn inte har kunnat bilda familj på det sätt de önskat. Vi har jobbat med fall där det bland annat inte varit möjligt att byta bärare för barn nummer två, med fall där det inte varit möjligt att överlåta kvarstående försök till bärare två när bärare ett blivit ”för gammal” enligt landstingets regler, och med fall där det inte varit möjligt att genomföra syskonbehandlingar med en annan bärare, eftersom det finns befruktade ägg i frysen från den ivf-behandling som ledde till att det första barnet föddes. Också i dessa fall har motståndet ofta varit starkt från de ansvariga personerna. Det har inte varit fråga om misstag som enkelt kunnat rättas till, utan reglerna har försvarats och argumenterats för bland annat med invändningar som att ”olikkönade par kan ju inte byta bärare, då blir det orättvist om vi låter er göra det.”

 

Framtida utmaningar

Mycket återstår alltså fortfarande att göra på det familjepolitiska området. Tvångssteriliseringarna har avskaffats, men det kommer dröja innan den praktiska möjligheten att spara könsceller är fullt tillgänglig för alla. Könsneutral föräldraskapspresumtion får vi förhoppningsvis snart se ett utredningsförslag på – men processen har varit och är enormt utdragen. Reglering av surrogatmödraskap i Sverige kommer att dröja – här har vi tagit ett steg tillbaka i och med utredningens beslut att inte föreslå några förändringar. Och frågan om embryodonation fick ett oväntat bakslag i samma utredning när utredaren föreslår att detta ska bli möjligt – men inte inom par. Här måste lagstiftaren gå emot utredningen och vara mer inkluderande. Frågan om möjligheten att vara fler rättsliga föräldrar än två har stått och stampat i evigheter. Endast V och Mp stödjer detta av riksdagspartierna – och det enda som antytts på området av regeringen är den utlovade översynen av föräldraförsäkringen där situationen för ”stjärnfamiljer” ska vägas in.

Så: mycket har hänt, men långt ifrån tillräckligt. Arbetet för hbtq-familjers rättigheter fortsätter.

Kommentera
Kommentera detta, eller andra blogg-inlägg på vår Facebooksida
 

Skribent

Ulrika Westerlund

Förbundsordförande för RFSL mellan 2010-2016, nu bland annat styrelseledamot för Transgender Europe och Amnestys svenska sektionsstyrelse, samt ledamot i Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.  

Dela