Bloggserie: Pinsamt Sverige – Del 4, Anja och Kristine

Denna vecka följer hbtqfamiljer.se samkönade föräldrar som varit med om att deras redan fastställda föräldraskap inte erkänns juridiskt i Sverige. Idag skriver Anja om hur hon räknas som förälder i Storbritannien, men inte i Sverige. Trots att hon är svensk medborgare.

Anja Nyberg bor i London med sin partner Kristine Harris och deras gemensamma son Luka. I Storbritannien är Anja juridisk förälder och vårdnadshavare, men inte i Sverige. Trots att hon är svensk medborgare.  Detta för att Luka blivit till i Storbritannien. För att räknas som vårdnadshavare även i Sverige skulle Anja behöva närståendeadoptera Luka, en process hon inte kan inleda då hon inte är folkbokförd i Sverige. Ett olikkönat par i samma situation hade inte behövt genomgå en närståendeadoption.

Beskriv er process för att du ska erkännas som vårdnadshavare i Sverige. 

I vår nuvarande situation finns det ingen realistisk möjlighet för mig att erkännas som vårdnadshavare för Luka. Faktumet att jag är skriven som förälder på hans brittiska födelsecertifikat är enligt svenska myndigheter helt ointressant. Och eftersom närståendeadoption inte är tillgänglig när man bor utomlands så skulle vi vara tvungna att flytta hem till Sverige för att jag skulle få adoptera Luka. Vi skulle alltså vara tvungna att flytta ifrån vårt liv i London för att jag skulle kunna adoptera min egen son. Det är ju helt absurt.

På vilket sätt ställer detta till det för er, dvs vad ser ni för risker med att du inte erkänns som vårdnadshavare i Sverige och att du inte heller kan genomföra en närståendeadoption om ni inte är folkbokförda här? 

I första hand betyder det ju att jag inte anses vara Lukas vårdnadshavare när vi är i Sverige, vilket känns väldigt osäkert. Om han skulle behöva sjukvård när vi är hemma så skulle jag till exempel inte ha rätt att vara delaktig i beslut om hans vård, att se hans journal, eller sova över på sjukhuset med honom (utan att min partner ger sitt samtycke eller skriver en fullmakt) – sådant som man ju som förälder tror att man ska kunna ta för givet!

Men det är inte bara mina rättigheter som är osäkra i sammanhanget, utan även Lukas. Luka kan inte bli svensk medborgare. En av hans mammor är svensk, han har svenska som modersmål, har massor med familj och vänner i Sverige, och är hemma ofta, men kan inte få svenskt pass. I och med Brexit kommer han inom kort inte ens att vara EU-medborgare. Vi känner stor osäkerhet över vad det kommer att betyda för hans koppling till Sverige.

Vad är era känslor inför detta?

Det är en enorm besvikelse. I början kändes det så självklart att han automatiskt skulle skrivas som min son och att han skulle få svenskt medborgarskap, och insikten att det inte var fallet kom som en total chock. Det verkar ju helt vridet att sådant här inte funkar när Sverige presenteras som ett land med sådan bra jämställdhetspolitik, men inte bara det – på personlig nivå så gör det en ju väldigt ledsen också, beskedet att man inte räknas, inte hör till.

 

Läs tidigare inlägg i denna bloggserie

Läs del 1 (länk) i bloggserien om Kristrún och Inga som flyttat från Island till Sverige och fått beskedet att här räknas endast Inga som förälder till deras gemensamma barn.

Inlägget där juristen Kerstin Burman reder ut vad det betyder att Kristrúns och Ingas fall nu kan komma att tas upp av Kammarrätten hittar du här (länk).

Läs också om Debbie och Anna som bor i Malmö och som båda räknas som juridiska föräldrar i Storbritannien där Debbie är folkbokförd, men inte i Sverige här (länk).

 

 

 

 

Kommentera
Kommentera detta, eller andra blogg-inlägg på vår Facebooksida
 

Skribent

Anja Nyberg

är svensk medborgare som sedan många år tillbaka är bosatt i London. För ett och ett halvt år sedan blev Anja mamma till en son, Luka, som hennes partner Kristine Harris födde.

Dela