Bloggserie: Pinsamt Sverige – del 1, Kristrún och Inga

Svensk lagstiftning tvingar föräldrar att adoptera sina egna barn. Hbtqfamiljer.se har pratat med tre föräldrapar som på olika sätt drabbats av att deras redan fastställda föräldraskap inte erkänns juridiskt i Sverige. Följ deras berättelser i vår bloggserie i fyra delar. Först ut är Kristrún och Inga.

Innan vi lämnar över ordet till Kristrún och Inga vill vi på hbtqfamiljer.se bara reda ut vad en närståendeadoption är och varför föräldrar som redan räknas som juridiska föräldrar i något av våra grannländer behöver närståendeadoptera sina egna barn i Sverige.

Vad är närståendeadoption?

Närståendeadoption är en process som juridiskt samkönade kvinnopar som får barn genom assisterad befruktning utanför den svenska sjukvården behöver gå igenom för att båda ska bli juridiska föräldrar. Närståndeadoption är också aktuell efter surrogatöverenskommelser och för bonusföräldrar som önskar adoptera bonusbarn. En närståendeadoptionsprocess tar ofta 6-10 månader. Innan adoptionen gått igenom har ett barn ingen juridisk koppling till den som vill adoptera.

Kravet på att barn måste adopteras av den icke-bärande föräldern i ett juridiskt samkönat kvinnopar gäller svenska medborgare som är bosatta i Sverige, men också svenska medborgare som är bosatta utomlands och som vill räknas som juridiska föräldrar och vårdnadshavare även i Sverige. Det gäller även utländska medborgare som flyttar hit. Den svenska lagstiftningen tvingar alltså även kvinnor som redan fått sitt föräldraskap fastställt i exempelvis Norge, på Island eller i Storbritannien, att adoptera sina barn i Sverige. Olikkönade par i samma situation behöver inte närståendeadoptera. Lagstiftningen kring faderskap respektive föräldraskap, som det är frågan om när det gäller samkönade par, skiljer sig alltså åt.

Kristrún och Inga, beskriv hur er process kring att ni båda ska kunna räknas som vårdnadshavare i Sverige sett ut så här långt

Vi anmälde oss till Skatteverket för att folkbokföra oss i Sverige när vi flyttade hit, april 2016. Bland de dokument vi lämnade in från Island fanns vår dotters födelsebevis (där vi båda är registrerade som hennes föräldrar), vårt äktenskapsbevis och våra personbevis (som även intygar våra juridiska relationer).

Några veckor senare pratade jag, Kristrún, med vår handläggare i väntan på våra svenska personnummer. Hon ville vara ”snäll” och varna mig via telefon att hon inte kunde skriva mig som ”flickans förälder”. ”Jag är hennes förälder” var mitt svar, varpå hon svarade: ”Det är du kanske på Island… men det är du inte här!”

Sedan fick vi ett brev från Skatteverket där det stod att Skatteverket inte kunde registrera en relation mellan mig, Kristrún, och vår dotter. Helt plötsligt hade vår dotter, enligt svenska myndigheter bara en förälder – en vårdnadshavare – i Sverige. Jag, Kristrún, blev liksom raderad. Vi blev informerade om att för att Kristrún skulle kunna bli vår dotters juridiska förälder måste hon adoptera henne.

Sedan dess har vi läst allt vi kommit över inom ämnet (lagstiftning, regler, föräldrabalken, samt FN:s konvention om barnets rättigheter) samt fått hjälp av goda vänner och andra personer och organisationer som varit intresserade av vårt fall. Vi har kontaktat alla vi kommit på att kontakta, för att få hjälp. Alla (inklusive vi själva) har varit lika förvånade – och förbannade över Skatteverkets besked och att det fortfarande finns utrymme för en sådan grov diskriminering och omodern tolkning av lagstiflelsen.

Ett heteropar med samma förutsättningar som vi har, hade inte fått möta samma motstånd. Vore Kristrún en ”icke biologisk” far till vår dotter, skulle ingen kunna underminera vår familjs värde, Kristrúns och vår dotters relation. Jag antar att ingen skulle ha sett ett syfte med det heller. Av någon anledning får vi inte samma behandling.

Vi fick ihop ett överklagande till Skatteverket, som skickades vidare till Förvaltningsrätten i Jönköping. Detta var i juli 2016. Vi har varit på tre möten hos socialtjänsten sedan dess och fått samma information från dem vid varje tillfälle; att för att Kristrun ska bli juridisk förälder till vår dotter behöver vi genomgå en närståendeadoptionsprocess. Vi har även blivit informerade om att innan en sådan process kan påbörjas måste en faderskapsutredning göras. För att snabbt få den nedlagd lämnade vi in intyg från vår IVF-klinik.

Trots att vi har uppmuntrats till att påbörja en adoptionsprocess, vid flera olika tillfällen av flera olika aktörer, kan ingen svara på grundläggande frågor om processen, som t.ex. ”hur i hela världen kan man adoptera sitt eget barn?”

Efter 8 långa månader fick vi äntligen ett underbart svar från Förvaltningsrätten i Jönköping där de häver Skatteverkets beslut och säger att Kristrún ska vara skriven som vår dotters vårdnadshavare. Och att det, i detta sammanhang, borde gälla samma lagar för föräldraskap som för faderskap. Nu har Skatteverket överklagat detta beslut till Kammarrätten i Jönköping och vi väntar på fortsättningen. Grunden för deras överklagande vet vi ännu inte.

För att sammanfatta: Vi flyttade till Sverige i april 2016, nu nästan ett år senare är Kristrún fortfarande inte godkänd som vår dotters mamma av svenska myndigheter. Hur kan det stämma?

Vad ser ni för risker, vad hade kunnat hända på vägen?

Vad händer om Inga blir svårt sjuk eller dör? Enligt svenska myndigheter är Kristrún inte hennes vårdnadshavare – vad gör myndigheterna då?

Dessutom ser vi en stor risk i att följa myndigheternas uppmuntran att påbörja en adoptionsprocess, utan att få tydligt för oss innan vad den innebär.  Skulle det ha en negativ påverkan på våra rättigheter som förälder till vår dotter på Island? Vad händer om det beslutas att Kristrún inte får adoptera henne? Behöver hon avsäga sig föräldraskapet på Island för att ha möjligheten att adoptera vår dotter i Sverige? Vad händer om vi flyttar tillbaka sedan? Eller till ett annat land?

Vår dotter har ett födelsebevis med båda våra namn på – men det verkar inte giltigt i Sverige? Dock så har vi bevis på att isländska födelsebevis är giltiga för de barn som har heteroföräldrar. Och hur kommer det sig att beviset kan gälla för den ena föräldern men inte den andra? Det känns som att det borde vara så att antingen ”godkänns” dokumentet eller inte.

Hur har ni upplevt den här processen?

Verkligen förödmjukade. Vi känner oss andra klass och inte likvärdiga heterosexuella par. Vi är gifta. Ingen har frågat Inga vad hon tycker. Hon har burit vår dotter och vi har gått igenom processen, att bli en familj, tillsammans från början. Tagit ett gemensamt beslut om att bli föräldrar! Men eftersom vi är två kvinnor är vi inte litade på, vi är inte en familj här. Hade vi inte gift oss innan vi flyttade hit skulle Kristrún inte ens haft rättigheten att närståendeadoptera vår dotter…

Vi upplever att svenska myndigheter inte har hunnit uppdatera sin definition av vad en familj är, då de inte ens verkar räkna med en sådan vanlig som våran. Det gör att vi känner oss besvikna.

Arga och ledsna är vi också! Då framför allt för att vi upplever att rättigheter tas ifrån vår dotter. Först i det uppenbara – att en förälder rent juridiskt tagits ifrån henne – men även för att budskapet som detta för med sig är att hennes familj inte är likvärdig.

 

Läs resterande delar av bloggserien här

del 2 (länk) i bloggserien reder juristen Kerstin Burman ut vad det betyder att Kristrúns och Ingas fall nu kan komma att tas upp av Kammarrätten.

I del 3 (länk) får vi följa Debbie och Anna som bor i Malmö och som båda räknas som juridiska föräldrar i Storbritannien där Debbie är folkbokförd, men inte i Sverige.

I del 4 (länk) följer vi Anja, som bor i London med sin partner Kristine och deras gemensamma son Luka. För att räknas som vårdnadshavare i Sverige skulle Anja behöva närståendeadoptera Luka, en process hon inte kan inleda då hon inte är folkbokförd här.

 

 

Kommentera
Kommentera detta, eller andra blogg-inlägg på vår Facebooksida
 

Skribenter

Kristrún Stefánsdóttir och Inga Pétursdóttir

har skaffat barn på Island. Där är de båda juridiska föräldrar. Förra året flyttade de till Sverige för vidare studier och fick då en kalldusch när de kontaktade Skatteverket. I Sverige räknas inte Kristrún som juridisk förälder. Paret vände sig därför till Förvaltningsrätten som i februari meddelade sin dom och gav paret rätt; Kristrún ska räknas som juridisk förälder även i Sverige. Nu har Skatteverket i sin tur överklagat Förvaltningsrättens dom.

Dela